Gårdagskvällen blev faktiskt bra, jodå, det blev den.
Men den öppnade upp för en hel del eftertankar.

Det här inlägget förvarnar jag lätt för nu, för även om det är kort så innehåller det ingen humor och inga skämt.

Jag ska inte alls gå in djupt på något, men jag kan berätta att jag har ofta en s.k. kvälls/natt-ångest. Jag vet om det, så därför vet jag också att jag inte tycker likadant morgonen därpå, men när man väl är uppe sent på natten och tankarna vandrar fritt så är det nästan svårt att gömma sig för dom.

Det är tur att man ibland har mognat litegrann ändå, att 21 år inte har gått till spillo, att jag faktiskt har utvecklats. Ibland känns det som människor inte riktigt vet om det bara. Jag gör inte direkt reklam för det heller, inte när jag flamsar runt som jag gillar att göra ofta. Men måste det betyda att de jag håller runtom hjärtat inte vet? Eller vet dom?

De jag håller närmast hjärtat vet. Vare sig dom tänker på det eller inte bryr jag mig inte om.

Någonstans mitt i allt det negativa så måste jag ändå säga tack till alla jag känner, ni är min styrka i de flesta lägen.