Äntligen så kommer mitt bloggnamn faktiskt stämma med vad jag skriver. Detta blir ett långt inlägg. Heder åt alla som läser hela, till de övriga: Tack för ni läste hit i alla fall. :)

Funderar på att skriva en låt. Men jag vet inte om vad, och jag är så osäker på om det kommer bli bra. Och jag känner ett tvång att det måste bli bra. Jag vet inte vad det är för låt, vad den handlar om, varför jag vill göra den, men den måste bli bra.

Huvudet är fullt av idéer och tankar. På ritkigt.
Jag blir bara så förvirrad: Hur kan det gå så pass snett i vissa förhållanden, och ändå bli så ironiskt tragikomiskt? Hur kan det bli så fel att planer spricker och allt rasar samman för vissa?

Och så tillbaka till kvällen: Det här var det bästa just nu. Jag behöver lära mig att vara lite mer lyhörd mot mina vänner. Och visa att de betyder mycket för mig. Jag är alldeles för dålig på det ofta, så....det blir som det blir. Jag märkte det tydligt i veckan när man inleder en konversation med en kompis med orden: Jag saknar att prata med dig.

Och till framtiden: Nu kör vi. I februari så ska vi jäklar i mig göra en helvetiskt bra föreställning. Skellefteå är en kritisk stad, men de två föreställningarna ska vara så himla bra.

"Det första var ett möte, det andra var en blick,
det sista var den sista blicken som han fick,
det skulle mötas där då klockan slog 21,
men olycksprofeterna hade denna gång rätt"

Och en liten notis till om kvällen:
Jag var och såg "This is it", filmen om Michael Jacksons sista scentimmar. Hans sista projekt. Och säga vad man vill om bildkvalité, marknadsföring, pengagiriga människor som försöker mjölka ur det sista som finns av Michael Jacksons arv - det går inte att komma ifrån att det fanns enormt mycket kreativitet kvar i den 50-åringen. Och energi så det räcker till. Visst, han är mager på scen, visst - han dansar lite annorlunda från förut, men - det finns kvar så mycket liv i honom. Och det gör det till och med efter hans död. Det är inte direkt vanligt.