Jag måste lära mig att det är jättefint att lyssna på människor, men då ska man också kunna filtrera de bra åsikterna från de dåliga och grundlösa.

Hela dagen och kvällen har varit jobb med det grafiska materialet till teaterföreställningen, och när man har tre olika åsikter kring en och samma affisch (och också samma version av affischen) så är det svårt att egentligen få fram något alls. Någon säger att det är plottrigt, någon säger att det är för tomt, någon säger att det saknas färg. Det är i sånna stunder som faktiskt, ärligt talat, vill slänga allt åt sidan, skrika "Göre själv då!", och lägga sig ner och göra ingenting.

Sen kommer man på att det går inte. För det blir bara ännu värre, och sen efter det inser man att man faktiskt måste ta egna beslut om det man sysslar med. Så då ordnar allting sig igen, och man blir peppad på det man håller på med.

Men ikväll behövde jag en paus, så jag åkte in till CU för att få tankarna på annat håll. Jag kommer in där och en kompis som jag inte träffat på ett halvår möter mig. Så jag möter henne och ska bara ge en vanlig "HEJ!"-kram, för att visa att det var längesen. Kramen blir istället nästan pinsamt lång, men det gjorde inget. Jag tror att hon förstod nåt som inte ens jag förstod, och det var rätt just då.

Free hugs I tell you.

 

UPDATE:

Jag måste få göra detta tillägg och förklara - det är alltså inte någon av de som gett mig åsikter och tips som ska ta åt sig utav något som står ovan i inlägget. Jag pratar egentligen bara om att jag själv är dålig på att verkligen kunna bestämma vad som är viktigt i allas kommentarer, att kunna få fram essensen. Jag är tacksam för allas kommentarer och åsikter, så ingen skugga faller över dom, utan det är alltså JAG som måste jobba på att kunna få fram det viktiga ur en åsikt och arbeta med den.