Nu befinner jag mig alltså i Göteborg. Min andra hemstad.

Jag märker direkt när jag är i Göteborg. På planet mellan Stockholm och Göteborg sitter jag bredvid ett göteborgskt par. Kvinnan har just läst färdigt hennes tidning och lutar den nästan per automatik mot min arm. Jag kikar mot henne som "Vad?". Hon säger "Vill du ha den eller?". "Nej, tack - jag klarar mig" säger jag. Det var ändå bara typ 10 minuter kvar till landning, så man hade ingen riktig tid att läsa tidning på.

När jag väl är inne i stan möter jag min syster och vi kliver på en buss som ska ta oss till hennes lägenhet, som hon delar med två kompisar. Jag ska köpa biljett via sms, min syster letar bland skickade sms efter numret: "72....ehm...72...". -"72450" säger killen som sitter framför oss plötsligt.

Imorgon väntar eventuellt Lisebergsbesök och annat trevligt. Vi var på Liseberg nu på kvällen också för att vara med på "Lotta på Liseberg". Dock så var det inte sådär jäkla roligt ändå, så vi gick därifrån. Visst - det var kul att se alla kamerakranar och att steadicamen sköttes av Johan Sandklef (en av Sveriges bästa, om inte DEN bästa) och att de använde en vajerkamera....men sen var det mest att stå i en grupp. Inge kul alls. Och jag tror inte att de som satt på stolar hade så himla roligt heller. Men de slapp stå i alla fall, och det glädjer ju många.

Har dock fått ett svar på varför folk på allsångstv-program som står upp antingen har händerna upp i luften eller rakt ner: De har inget annat val - du är inträngd i en tjock risgrynsgröt, och gud hjälpe dig om du vill ta dig ur den.